Sanningens ögonblick!!

Kära vänner, då var det dags!!

Vecka 44 (denna veckan) så kommer Rikspolisstyrelsen avgöra mitt öde för de närmaste 6 månaderna. Besked om jag kallas till de första fystesterna ska nu komma. Nåja, förra gången så tog det till tisdagen veckan efter klockan 9.24 innan resan tog slut. Men vem vet, kanske de är ikapp den här gången!?

Detta ligger nu utanför min kontroll, men min skyldighet är att vara fit for fight när det gäller. Fystesterna äger rum vecka 48-02...Antagligen i Växjö som har inomhus bana 200 meter/varv.

Hur tänker man nu om man inte längre kan hushålla på sina krafter och räkna varv på samma sätt som innan? Min personliga tränare kommer att testa en annan sak denna veckan. Då jag sprang 5 km nu i helgen så såg vi att den första kilometern sprang jag på 4.31 (behöver prestera 4.45 per km) så lite bättre än jag behöver, och då trots att det var 5 km och inte 2 km..

Nu kommer vi att testa hur länge som jag orkar hålla 4,45 tempot... så eftersom jag med marginal klarar att hålla tempot, så höjer vi distansen varje gång jag klarar tempot. Dags i veckan att se om jag kan hålla tempot i 3 varv (1.2 km)..sen höjer vi med 200 m varje gång... det MÅSTE fungera.... Jag kommer att fortsätta i samma träningsmönster även om jag inte kommer med på fys den här gången.

Jag återkommer så fort jag fått mitt besked!! Hålla era tummar kära vänner!!!

Hur ska jag kunna tänka klart??

Jag märker att många med mig har samma problem när det gäller träningen. Första gången jag sökte så gav jag allt för att träna upp mig för att verkligen klara uppgiften med att springa 2 km på 9.30....

Jag var nervös, uppspelt, räknade hundradelar och offrade allt, blev en träningsnarkoman helt enkelt.

MEN många med mig som inte blev kallade förra omgången tar sin träning med mer ro denna gång. Precis som att man tänker att det ändå inte kommer att bli en skarpt läge.. Men OM det händer.. hur reparerar man det då? Kan man träna ner sina tider på en månad?? Varannan dag med 400m intervall kontra 2 km, 5 km mm... Tänker hjärnan på ett annat sätt när det "gäller" och beskedet kommit? Kommer man att kunna trycka ur det sista ur kroppen när man har poliser som övervakar en var 200e meter? Kan kroppen producera tillräckligt med adrenalin för den uppgiften??

Jag har läst om andra som "plötsligt" oväntat blivit kallad till fys och lyckats få ner sina tider med 2 minuter bara genom att hela deras sinne förstår allvaret i det som ska ske. Det finns ingen andra chans! I alla fall inte för en 39 åring!!!!!

Blev glad när min internetvän Marcus beskrev sin vistelse på CT som att det var ganska gott om 40 åringar. Då finns det en chans som sagt... den ska jag ta och inte låta några hjärnspöken ta chansen ifrån mig, blir jag kallad på fys så kommer jag att ge allt, om jag så ska kräka mig i mål!!!

Träningstiderna är fortfarande på runt 11 minuter, men jag har MYCKET kraft kvar i kroppen när jag kommer i mål. Hur når jag dessa krafter? Det finns ett osynligt hinder som ska bort, thats it!

Besked om fys beräknas kommer vecka 44, om en månad, håll tummarna är ni goa, en ny spännande tid kan vänta mig med lite flax!

Kram
Petter