Mental träning inledd!

Nu måste jag mentalt börja spekulera på att min dröm kan bli sann. Vi vet alla oddsen och vilken sannolikhet det finns rent statistiskt. Men eftersom ni inte känner mig så kan det ju vara svårt att få en bild över hur lämpad jag är som blivande polis!

Jag som arbetat med rekryteringar själv i drygt 10 år vet att det finns många lycksökare i vår värld. Många som söker olika saker till höger och vänster, men som kanske inte har rätt självinsikt och själv förstår vad de är kapabla till och inte.

På fystesterna i Växjö så var det en tjej som skadade sig ganska rejält när hon skulle hoppa över hindret och rev upp ett ganska långt jack i vaden. Döm om min förvåning när det plötsligt springer bort (!) ca 4-6 personer som var i hennes grupp direkt efter skadan och säger "Nää fyy vad läskigt, jag tåler verkligen inte att se blod"... Eh, vänta här nu, är det någon av er som förstår vad som förväntas av oss som färdiga poliser? Den typen av "grundrädsla" över lite blod kan du inte öva bort eller studera bort.

Antingen så klarar du inte av blod / kräk mm eller så gör du det. Att se ett sår med blod i en lugn och skyddad miljö utan yttre stress eller påverkan borde ju inte vara några problem alls. Hur ska du då klara av en scen av döda, skadade, skjutna, hängda, mosade offer från diverse händelser? "Usch nä, jag klarar verkligen inte av att se blod", ja då tycker jag att man har diskvalificerat sig från projektet "bli polis"..

Jag tror och hoppas att jag har det som krävs rent psykiskt och att psykologen kommer att tycka det samma. Jag tycker att jag kör ett sunt tänkande och analyserar ganska snabbt mina svar. Vad svarar du på frågan som kan komma att ställas till dig under rekryteringen:

-Du är på en öde ö tillsammans med två andra personer. En grovt missbrukande man i 60 års åldern samt en kvinna på 25 år med två små barn där hemma. Det flyter iland en båt som bara rymmer 2 personer och du ska bestämma vem som ska få följa med!

I en sån frågeställning så finns det naturligtvis ett fiktivt och hypotetiskt dilemma. Kanske kommer vissa att svara att "jag och mamman ska få lämna ön, för knarkaren får skylla sig själv och kommer antagligen att dö inom 5 år oavsett. Men jag tror inte att det är det svaret man är ute efter. Frågan måste vara skapad för att simulera din empati och din förståelse för människors lika värden. Mitt svar hade blivit "Jag tycker att det är en frågeställning som är rent hypotetiskt och inget jag någonsin hoppas att ställas inför. Att välja ut olika människors öde måste vara det svåraste någon kan göra. Eftersom alla människor har samma värde så hade jag låtit missbrukaren och mamman ta båten. Missbrukaren har en stark överlevnadsinstinkt eftersom han dagligen måste kämpa för sitt liv i samhället och en mamma med två barn kommer att ha en sån längtan efter sina barn att hon antagligen kommer göra allt för att kunna ta sig hem med båten. Äntligen hemma så förlitar jag mig på att tacket de ger mig är att skicka en räddningsstyrka som kan rädda även mig!!  :)

Må vara rätt eller fel, spelar egentligen ingen roll, det poliserna och psykologen vill veta är hur man tänker och om man sätter sig i en diskussion när man börjar värdera olika människors rätt att leva.

Det kommer en del frågor om nutidsorientering, så att följa nyheterna dagligen är av stor vikt. Händelserna i Syrien, inrikespolitik, samhällsfrågor mm, samt en ganska intressant fråga som plötsligt kan dyka upp, "vad kommer din allra högsta chef att heta om du blir polis?"

Fått tips om att memorera namn på högt uppsatta rikspolischefer, men den allra högsta chefen är justitieministern. Vet ni dennes namn?

Precis, Beatrice Ask... Snart ska 1800 bli 1080... vecka 5 är det dags för nästa besked, Tack för att du följer min väg genom rekryteringen till Polishögskolan!!  Kram Petter

Tomrummet efter.....

En dryg vecka har gått efter den stora dagen....

Ska du också på fys? Hoppas att jag har och kan vara till hjälp för att motivera dig inför din utmaning. Som jag brukar säga, kan jag så kan du!! Onsdagen den 7 december var stor för mig, det har tagit tid att smälta alla intryck, men nu känner jag att jag har landat i verkligheten igen, mitt i julstressen.

Så här var min dag:
Först och främst så hade jag sovit jättedåligt i  min 80 cm breda säng. Oroade mig mest för att trilla ut och råka stuka någon vital del inför övningarna dagen efter. Vaknade upp tidigt, redan kl 5.30 i tron om att flera gånger under natten ha försovit mig. Annelie och Andreas var två nya trevliga bekantskaper som åkte med mig upp till Växjö dagen innan. I bilen upp så sporrade vi verkligen varandra till att det skulle gå bra och att det var detta vi var tränade inför och att det inte skulle finnas en chans i världen att vi skulle misslyckas med vårt första "uppdrag" inom polisen.

Frukt under dagen tänkte vi.... tar vi på frukostbuffen tänkte vi, kloka som få.. Inte en frukt så långt ögat nådde, däremot lite fil och en torr macka fick vi för våra 600 kr. Usch, stressen började komma och både jag och Andreas som hade morgonpasset med fys kl 8 satt och skakade i matsalen i väntan på att klockan skulle bli halv åtta och vi kunde åka bort de 5 minuterna som det endast var till Värensvallen. En stor lite unken arena med väldigt lite syreatomer i luften. Som ni ser på bilden från förra inlägget så var det även trångt om saligheten om man hade tänkt sig att springa om någon under loppet.

Redan initialt så delades vi in i grupper, alla födda from mitt födelsedatum och fram till 1982 i en kö, 83-88 i en kö och yngre i en egen kö. Hmm, redan här så delades vi upp i åldersgrupper. Det skulle sen visa sig att hela processen egentligen gick ut på att välja ut de deltagare som man tyckte var mest lämpade i varje åldersgrupp för vidare tester nästa år... Ju lägre nummer på tröjan, desto äldre var du på det passet. Jag hade av de ca 50 som var där nr 1, som sagt, inte näst äldst, utan äldst, varför jag nu ska snöa in på just åldern som begrepp. Vår gruppchef Gunvor var en helt underbar polis. Hon tillhörde ett polisdistrikt i norraste Sverige och hon var cool för sina gissningsvis dryga 55 år.... "Att springa 2 km är inte vad ni tror, vissa kommer hit och tror att det räcker att ställa ut skorna på banan så är det fixat, men då blir man besviken.

Efter testerna så hade vi en liten samling i våra grupper, och Gunvor gick bort till "kidzen" runt 20 bast som av någon anledning inte klarat testerna... Jag kan höra hennes röst fortfarande klinga i mina öron på det renaste norrbottniska ni kan tänka er.. Huu ka ni komme hit och lalla runt på banan utan att klare utsatt tid? Hur kan ni låta en kille på snart 40, åke hit och spöa skiten ur er, ni borde skämmes ta mig fan...(not: läses på djupaste norrländska)  typ nåt ditåt föll orden, och gruppen på ca 7-10 personer bara satt och tittade ner i golvet. Jag kände en glädje för mig själv, men samtidigt en sorg för de som verkligen gjort allt och sen misslyckats.. eller hade de verkligen gjort allt??

Anneli som skulle göra testerna på eftermiddagen meddelade oss kl 8 att hon varit magsjuk under natten, det fick ju lixom inte bara vara sant!!! Vi satt och skojade om det när vi sattes oss på kanske Växjös sämsta restaurang på gågatan. Som tur var så hade hon inte fys på morgonen vilken räddade henne. Hon kom ner till våra tester redan kl 10 och kollade på... blek som ett lakan, jag tänkte stilla för mig själv att det aldrig kommer att gå vägen.. men vet ni vad, hon sprang på 9.15 och klarade alla testerna galant.. vilken bragd!!!

Vecka 5 så väntar nästa besked, fram tills dess så måste jag börja träna på andra saker. Dels försöka för mig själv beskriva mig som person och  även att fundera ut vilka saker som är viktiga för att beskriva mig under en timme. Muskelmassan ska mätas samt en fullständig läkarundersökning, men först ska jag gå vidare till nästa steg. Nu är vi 1800 st kvar, men snart ska vi reduceras till 1080 personer, varav i steget efter det, 403 personer väljas ut till polishögskolan, tack för att du följer min väg!!

På återhörande!

Källa: Polisens rekryteringsverktyg PAS, www.polisen.se/blipolis